Bettan, böner och mazariner

Att gå på begravning är lite som att titta på Extreme Home Makeover. Allting är väldigt sorgligt mest hela tiden, ögonen tåras och underläppen darrar. Prästen säger fina ord om hur orättvist allt kan vara samtidigt som orgeln spelar vemodigt. På teven får man reda på att en arbetslös enbent åttabarnsmamma har fått cancer i hjärnan och bara har några månader kvar att leva. Stackars enbenta åttabarnsmamma med cancer i hjärnan! :’(

Ty – min personliga näsduk. Tack för allt.

Men då kommer gud in i prästens orerande och Ty Pennington (ni vet han asjobbiga adhd-programledaren som skriker mest hela tiden och viftar med armarna ) in i bild. Då sugs tårarna upp i kanalerna igen och jag får tillbaka kontrollen över min skakiga kropp. Som ett mirakel – thank you Lord! Och Ty!

Mazariner – Dickens och svenska minnesstunders huvudsponsor

Efter kyrkgråtandet är det dags för mazarinmaraton, kaffefrossa och släktmingel. Alla är uppklädda och sorgsna på sitt eget unika sätt och man får hälsa på föräldrars kusiners sambos eller en morfars brorsa som man inte visste existerade. Det är väldans fint alltihop. Men jag gör det helst inte igen.