En vrickad semester, del 2

Nu får det inte låta som om jag hade en dålig ledighet eller så. Det var helt tvärtom. Alldeles fabulösiskt fantastiskt faktiskt. Och förutom tredje gradens brännskador och flagningsbitar lika stora som mindre län så var allting helt perfekt. Verkligen. Vår ambitionsnivå låg på en nästan läskigt synkad nivå, typ: äta-sola/hångla-sova-äta/öla-sova/hångla. Så jag klagar inte, det var den bästa semester man kunde tänka sig.

Men så kom karman och bet mig i röven.
Eller i foten för att vara mer exakt.

Den officiella versionen är att jag hjältemodigt karatesparkade en vattenlevande tiger för att rädda min flickvän från en säker död. Alternativt att jag gjorde något sportigt. Typ spelade beachvolleyboll. Så det är någon av de versionerna ni får sprida vidare. Men mellan er och mig så snubblade jag klumpigt på en väska i tullen. Foten hamnade i någon märklig onaturlig vinkel, jag ramlade i golvet, skrek könsord och de spanska tulltjänstemännen kollade skeptiskt på mig som om jag försökte dölja en omfattande heroinsmuggling. Muchos gracias, cyniska basterds.

Kroppen skakade av adrenalin, min converse stramade hårt om den allt mer svullna foten och det var åtta timmar kvar tills vi skulle anlända till Arlanda. Och det som inledningsvis kändes som en ganska hanterbar värk, gick vid flygbytet i Madrid över till extrem dödsmördarsmärta. Något var fel. Något var av. Jag var antagligen döende. En timme försenade till Stockholm väntade två rullstolar utanför planet. En till en 90-årig halvdöd spansk dam som mirakulöst nog överlevde resan. Och så en till mig – tigerdräparhjälten.

Jag behövde inte avlivas visade det sig. Och inte kapa av foten heller. Inte ens lite gips kunde de unna mig, fuskläkarna. ”Den är stukad”, sa man. ”Kryckor en vecka, sen är du på benen igen. Ta en Ipren vetja.”

Ipren!? Ser det ut som jag är förkyld, doc? Ser det ut som jag har lite huvudvärk eller dras med småjobbiga munblåsor? Min fot är blå ffs! Den ska inte vara det. Den ska vara typ beigerosa. BEIGEROSA! …Hursomhelst går det tydligen inte att bli amputerad ens om man insisterar på det själv. Jävla sjukvård. Men en sak är säker, det var den absolut sista gången som jag karatesparkade en vattenlevande tiger. Alternativt beachvolleybollade. Det är ju tydligen inte värt någonting ändå.

Annonser

18 svar to “En vrickad semester, del 2”

  1. Hedborg Says:

    Haha, läste precis berättelsen med din fot. Fantastiskt roligt skrivet! Du skriver på ett otroligt sarkastiskt sätt som jag måste erkänna att jag är sjukt svag för! Fortsätt så så ska jag fortsätta att titta in!
    //Mikaela

  2. Hedborg Says:

    Vad gör man inte för sin blogg 😉

  3. morrdraken Says:

    Du skulle fixat en fraktur. Då får man tydligen Tradolan + Alvedon. *tipsar* 😉

  4. madinsane Says:

    morrdraken hade rätt. och jag följer länkar om det länkas. slaviskt. det var det värt. tull tull.

  5. Hedborg Says:

    Haha, har följt pillerdialogen med spänning, och givetvis tagit anteckningar för framtida bruk. Tänk vad man kan lära sig genom bloggar!

  6. Elly Says:

    piller = bäst.
    önskar det fanns piller så man slapp äta.

  7. Oss albinos emellan « Greetings from Bermuda Says:

    […] Jahopp, nu ska jag snart göra det igen. Utsätta min stackars kropp för det den både älskar och hatar allra mest – solen. Ni som varit inne här ett tag vet hur det gick senast. Ni miljoner och åter miljoner läsare som dykt upp nu på slutet och missat det hela kan läsa det här och här. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: