En blödig labradåre

Den par veckor gamla labradorvalpen Snuffsen har fått en komplicerad tarmsjukdom och mår väldigt väldigt dåligt. ”Det ser inte bra ut måste jag erkänna. Inte bra alls. Vi får hoppas att operationen går som den ska”, suckar veterinären Åse in i kameran. Husse och matte sitter oroliga i väntrummet, håller varandra hårt i handen och torkar bort tårar från kinderna. ”Vi älskar Snuffsen som om han vore ett barn. Snuffy är verkligen som en liten människa”, får matte Rose-Marie ur sig innan rösten spricker och det brister för henne. ”Man vill ju liksom bara få hem den lilla jäveln, liksom”, fyller husse Tony i, rättar till snusen i överläppen samtidigt som han darrar lite på den undre…

…samtidigt så letar Anna, 32, efter sin biologiska pappa i Iran. ”Det är något jag önskat hela mitt liv. Att få träffa honom igen. Min pappa. Min pappa. Jag längtar så enormt mycket”. Programledaren Hans Fahlén lägger en tröstande hand på Annas axel. Hon skäms lite för tårarna, har inte riktigt vågat släppa fram dessa tunga känslor tidigare och det märks hur hon kämpar mot sin blygsel och annars tysta persona för att nå sitt mål. Sin iranske far. Men sökandet går dåligt. ”Han var inte här heller”, säger Hans uppgivet och tittar bort mot det slitna huset där han åter igen ringt på en dörr utan framgång.

Och där sitter jag med skämskudde och fuktiga ögon. Gör en mantelrörelse med fjärrkontrollen mot teven när det blir som jobbigast…men kan inte riktigt trycka av. M-m-måste klara det. Jag vet att vändningen kommer. Snälla vändning, kom!

Operationen var över efter flera timmar och doktor Åse går med tunga steg ut till Rose-Marie och Tony. Kameran följer varje rörelse och mollspelande stråkar ljuder i bakgrunden. Veterinären tittar upp över sina glasögon, harklar sig och tittar oroligt på husse och matte. ”Eh…Snuffsen kämpade länge…han var väldigt tapper…och…ja…NU ÄR HAN HELT FRISK! Deppmusiken förvandlas till pampiga toner, fyllda av lättnad och glädje. En kamera letar sig in i uppvakningsrummet på Djursjukhuset där Snuffsen fortfarande ligger nedsövd med ett stort bandage runt sin kropp. Och visst kan man ana ett litet leende på hans lilla gulliga fjuniga ansikte…

…ett tips hade kommit till Hans Fahlén och hans Spårlöst-crew. Annas pappa ska tydligen vara bosatt på landet bara två mil därifrån. De slänger sig i bilen och kameran släpper inte Annas hjärtskärande minspel. Plötsligt är de framme vid huset och knackar på. Men ingenting händer. Ingen är hemma. Man kan nästan se hur det sista hoppet försvinner ur Annas kropp. Men så händer något. Det rasslar till bakom dörren, den öppnas långsamt och en skäggig man står där förundrad över alla människor utanför hans hem, men så ser han Anna. Sin dotter. ”PAPPA!”, skriker hon och slänger sig i hans famn gråtandes. ”BACHALACHI!” skriker han obegripligt tillbaka men verkar känna på samma sätt och kramar om sin dotter hårt…”bachalachi”, viskar han ömt igen och kysser sin Anna försiktigt på pannan.

Och jag är förstörd. Rödögd och förstörd. Allt bachalachande och söta valpar har brutit ner mig. Igen. Och då har jag inte ens kommit till Extreme Home Makeover än.

Annonser

3 svar to “En blödig labradåre”

  1. SexyBitch Says:

    Vem blir inte berörd av känslosamhet……av väntan på de vi inte kan styra över……

    SEXY BITCH

  2. stupidsuperman Says:

    Det spelar liksom ingen roll hur mycket jag fnyser och sväljer och verkar stenhård en stund. Sen bara brister det, ansiktet blir en härlig röd geggamoja och ögonen smälter. Jag hatar det. Åh fy fan vad jag hatar det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: