Snyting till snytarna

Så här i extremsnortider är det nästan omöjligt att inte studera folks snytningstekniker. Som på ICA igår. Inga namn, men ja, jag syftar på dig gubbe, 70-någonting. Jag må vara en något oerfaren näsfräsare och jag kanske famlar i mörkret här. Med vad är grejen med tygnäsdukar? (ok, nu lät jag lite som en dålig ståuppare), men det är helt jävla vidrigt om ni frågar mig (och det gör ni såklart). För att göra det hela lite extra osmakligt så ska man helst bröla ut sin nässaft så nära mitt fejs som möjligt och framförallt måste man ju spana in vad man lyckades pressa ut varje gång innan man knölar ihop snortrasan och pillar ner den i fickan.

Måste ha!

Nu är inte jag den mest hälsosamma människan i riket – kanske inte ens bland de tio hälsosammaste nuförtiden, men om man verkligen inte vill bli sjuk ska man då inte undvika att gnida in sitt ansikte i gammalt snor, handbaciller och ficksmuts gång på gång? Dessutom: när man pressar ut kroppsvätskor och kroppsklumpar (som typ snorbusar…och sånt) ur små kroppsöppningar så brukar ivarjefall jag vanligtvis bege mig till det lilla rummet med ett hjärta på dörren. Men det är ju bara jag.

Gezuntheit!

Förresten, ta inte illa upp alla äckelsnorare där ute. Jag skriver ju såklart i affekt och i morgon har jag säkert fått en kraftig förkylning och perspektiv på snoreriet.