Deklareringsförnedring

Jag var ganska duktig på matte när jag var liten. Eller ”matematik” som ni vanliga människor brukar kalla det. Vi snillen håller oss till det mer interna ”matte” eller eventuellt ”math” för en mer internationell touch. Hursomhelst. Under hela lågstadiet dominerade jag ämnet och klarade av de flesta räknesätten. Och om jag inte minns fel var jag först med att helt behärska den beryktade och lika hatade liggande stolen.

Även på högstadiet och gymnasiet så tillhörde jag matteklassens toppskikt. Jag tog extrakurser, fick klappar på axeln, gillade konstiga miniräknare, köpte speciallinjaler och tyckte – faktiskt – att det var ett väldigt roligt ämne. I och för sig så tyckte jag även att korsstygn på syslöjden var en riktig fest, så jag vet inte vad man ska dra för slutsatser om min mentala hälsa vid den här tidpunkten. Jag var väl ung och dum antar jag.
Eller nej förresten, då var jag ju faktiskt inte dum.
Men nu är jag tydligen det…

Jag har blivit utsatt för en deklareringsförnedring. Den har legat där gulful på hallgolvet och hånat mig helt ogenerat.”Hörru, ska du inte ta och öppna mig nu då? Kolla in skatten nu vetja, du som var så duktig på matte…hörru?”, kunde det låta om nätterna. Siffrorna grötade ihop sig när jag väl kollade på papprena. Ingenting var logiskt. Inte ens att bita i baksidan av pennan som fungerade så bra när jag var liten hade någon effekt nu, utan smakade mest konstigt. Inga klappar på axeln och ingen superlinjal som kunde rädda mig hur knipan. Deklarationen som tidigare år hade lösts med ett enkelt sms eller via nätet var den här gången tvunget att ordnas för hand…och tyvärr för hjärna.

Note to self:

1. Köp aldrig aktier.
2. Köp aldrig bostad.
3. Köp helst ingenting någonsin för att vara helt säker. Stjäl om det verkligen krisar.