Jag har ju för bövelen inte sagt att jag pluggar copywriting på kvällarna! Då får får man bland annat skriva krönikor, rubriker hit och dit, och annat skoj. Det vill ju ni såklart inte missa, tänkte jag, och publicerar därför förra veckans krönika i sin helhet. RIP Bettan I och Bettan II. ❤ ❤
Bettan visade vägen
Min första och enda bil var en beigebrun Ford Escort. Den var från 1980 precis som jag och kostade 800 kronor. Då fick jag även med vinterdäck. Nej, Elisabeth II var kanske ingen skönhet (eller speciellt trafiksäker), men hon var min. Döpt efter min mor om nu någon undrade. Jag och Bettan åkte till Ica när nudlarna var slut, till Elisabeth I när pengarna var slut och till skroten när Bettan själv var slut, efter sex månaders hårt slit. Det var som en kort men intensiv romans. Kärleken rostade bokstavligen sönder.
Nu 15 år senare så har jag kommit över Bettan. Mycket tack vare Barack Obama förstås. När presidenten besökte mig och alla andra svenskar för ett par år sedan så stängde han ner stora delar av Stockholms vägar, lät folk komma ut från sina mörka hålor och se hur staden skulle kunna se ut när inte plåtmonstren (inte du Bettan) marscherar fram över gatorna hela tiden. ”Jag kan se!” skriker en kvinna triumferade när smogen skingrar sig ovanför stadshuset. ”Och jag kan höra igen”, kvider en pojke när bullret mojnat, tinitusen släppt och kuttret från duvorna på Sergels Torg slingrat sig in i hans öron för första gången. ”Vi kan andas! Fett nice!” vrålar ett tonårsgäng på Hornsgatan i kör som hela deras barndom har haft ett halvt avgasrör nedkört i halsen.
Över 50% av stockholmarna vill se att politikerna ska sträva efter att göra innerstaden bilfri. Bland yngre medborgare är siffran ännu högre. Även forskare menar att det är en nödvändighet med bilfria stadskärnor. Inte bara för att vi ska kunna andas igen och för att klimatet inte ska få totalt tuppjuck och lämna oss i sticket, men också för att människor ska ha någonstans att bo och arbeta när vägar, parkeringar och garage kan göras om till fler bostäder och arbetsplatser.
Detta är inte en utopi. Det kanske inte kommer att bli lätt eller gå snabbt, men det går. Vi måste bara släppa sargen och foten från gasen. Ja, det kommer att vara lite jobbigt för Bosse att ta bussen eller cykeln till jobbet de första veckorna. Agneta kommer antagligen svära en aning när tunnelbanan är två minuter sen. Och jag själv kommer att tycka det är ett helvete att dras med Bosse och Agneta. Förändringar kräver uppoffringar. Om vi kan göra klimatet lite mindre förjävligt, låta framtida generationer både få plats och få må bra i våra städer, så är det värt varenda sekund på perrongen tillsammans med kränkta volvokramare.
Bettan, du kommer alltid ha en plats i mitt hjärta och det var en stor sorg när du fällde in däcken och drog ned antennen. Men nu förstår jag att det var det bästa som kunde hända och att du på något sätt försökte visa vägen för övriga omoderna rishögar där ute.
SLUT
Ok, jag skrev inte ”slut” IRL, men visst hade varit lite lågstadieskoj över det hela? Är det förresten inte väldigt märkligt för engelsktalande personer som ser gamla svenska filmer – två timmar av tungt drama från 1972, sen eftertext och bara ett stort ord rakt upp i ansiktet: SLUT
Plump men rolig förolämpning.
Fuck it, jag måste ha en bil ändå!
SLAMPA
Greetings from Bermuda 